Händelserik helg.

Först och främst har jag inte sovit mer än ett par timmar varje natt. Till råga på detta (när man redan är på dåligt humör etc.) blir jag sjuk. Riktigt jävla sjuk. Kan inte sluta kräkas etc. Att nämna allt skulle bara göra er illamående.

Men i alla fall så börjar det bli lite bättre nu. Men med huvudet är det oförändrat dessvärre. Imorgon ska jag ringa någon som kan hjälpa mig. Som har tid att prata med mig och förstå mina problem. De bara hopar sig över mig och snart finns jag inte ens kvar. För jag orkar inte. Orkar inte sitta och låtsas inför mina vänner. Undviker att prata med min familj, för de skulle bara undra om jag knarkar... Sånna är de. So what om jag knarkar?! Det är väl bättre det än att jag hänger mig. Eller? För nu lever jag i alla fall. Det finns kanske en chans till att jag kommer att dö en naturlig död, bara jag får vara lite lycklig ibland. Lite jävla lycklig. Är det för mycket begärt? Jag tycker inte det.

Jag orkar inte vara med längre. Orkar inte svara när de ringer. Orkar inte lyssna när de pratar. Orkar ta mej fan BARA tänka på MIG!! Varför jag ens samlar på mig andras bekymmer fattar jag inte... Jag sover med dem. Jag vaknar med dem. Jag äter med dem. Jag skiter med dem. Jag duschar med dem.....

Har hamnat i något så underligt... Barnåren igen... Vill bara se tecknade filmer och krypa upp i soffan med en liten tablettask och en stor filt. Kanske är så här man är innan man får ett nervsammanbrott??

Jag får upp bilder om hur jag skulle se ut om jag skar sönder hela mig. Slamsor som hänger överallt. Inälvor på väg ur mig... Jag hatar min hjärna!

Jag önskar att jag slapp leva med den.

Nu ska jag försöka tänka på något annat. Kanske spela lite Manson och hoppas att jag somnar som ett litet barn som mjukt vaggas i sin mammas varma famn...