Idag tänkte jag att det var dags att dö. Tyvärr finns det ju väldigt många olika valmöjligheter. Man kan dränka sig i sjön, eller hoppa ut framför en bil, eller ta en överdos, eller skära upp handlederna, eller dra ut på det genom att sluta äta och dricka. Som sagt finns det ännu mer att välja mellan. Enda hindret är ju faktiskt fantasin. Men som ni förstår klarade jag mig den här gången också. Skrek ut min vrede, sen gick det värsta över. Låter väl löjligt, men små saker kan förändra mycket.

För min egen skull ska jag vara förbannat ärlig. Jag var inte helt ren förra veckan. Mådde pissdåligt och kände att det var det enda rätta just då. Nu mår jag mer dåligt för det. Så jag skar mig för det. För all ångest som kom dagen därpå. Jag orkar inte mer skuldkänslor. Jag orkar inte fly längre. Men jag orkar heller inte stanna kvar. Jag ska försöka med all min styrka och ork som finns kvar att hitta ett annat hem i en annan stad. Så långt bort från detta som möjligt. Idag kände jag att det verkligen var nog. Jag blev grovt sviken av en vän. En människa som jag iaf trodde var min vän. Jag anförtrodde mig hos den människan. Jag talade ut. Och vad fick jag för det? En redig käftsmäll som tack ungefär. Jag kan inte säga annat än tack. Tack så jävla mycket för nu kommer jag inte lita på någon igen.

En annan jätte rolig historia. Ringde till en av mina bättre vänner för att få prata av mig. Vad gör människan? Säger att han inte har tid med mig! Wtf?! Trodde vi ställde upp för varandra i våt och torrt. No matter what. Jag är färdig med den här staden. Drar jag inte nu så kommer jag punda ner mig varje dag för att orka vara kvar. Precis som min kära granne. Det verkar inte vara ett värdigt liv. Jag vill vara ren. Jag vill ha jobb. Jag vill ha en lägenhet jag kan betala för själv. Jag vill bara vara jag. Men vem fan är jag?! Ett ensamt litet barn som kryper in i en mörk vrå och sitter och spanar på vad som händer i världen, men vill inte göra något åt det som händer.

Jag är så trött på den där manipulativa människan så jag skulle kunna ta livet av mig för att slippa se honom igen.

Dags att se över gårdagens benslakt. Kanske skriver en rad imorgon igen, om jag orkar

Händelserik helg.

Först och främst har jag inte sovit mer än ett par timmar varje natt. Till råga på detta (när man redan är på dåligt humör etc.) blir jag sjuk. Riktigt jävla sjuk. Kan inte sluta kräkas etc. Att nämna allt skulle bara göra er illamående.

Men i alla fall så börjar det bli lite bättre nu. Men med huvudet är det oförändrat dessvärre. Imorgon ska jag ringa någon som kan hjälpa mig. Som har tid att prata med mig och förstå mina problem. De bara hopar sig över mig och snart finns jag inte ens kvar. För jag orkar inte. Orkar inte sitta och låtsas inför mina vänner. Undviker att prata med min familj, för de skulle bara undra om jag knarkar... Sånna är de. So what om jag knarkar?! Det är väl bättre det än att jag hänger mig. Eller? För nu lever jag i alla fall. Det finns kanske en chans till att jag kommer att dö en naturlig död, bara jag får vara lite lycklig ibland. Lite jävla lycklig. Är det för mycket begärt? Jag tycker inte det.

Jag orkar inte vara med längre. Orkar inte svara när de ringer. Orkar inte lyssna när de pratar. Orkar ta mej fan BARA tänka på MIG!! Varför jag ens samlar på mig andras bekymmer fattar jag inte... Jag sover med dem. Jag vaknar med dem. Jag äter med dem. Jag skiter med dem. Jag duschar med dem.....

Har hamnat i något så underligt... Barnåren igen... Vill bara se tecknade filmer och krypa upp i soffan med en liten tablettask och en stor filt. Kanske är så här man är innan man får ett nervsammanbrott??

Jag får upp bilder om hur jag skulle se ut om jag skar sönder hela mig. Slamsor som hänger överallt. Inälvor på väg ur mig... Jag hatar min hjärna!

Jag önskar att jag slapp leva med den.

Nu ska jag försöka tänka på något annat. Kanske spela lite Manson och hoppas att jag somnar som ett litet barn som mjukt vaggas i sin mammas varma famn...

Hur ska jag kunna få någon i den här världen att förstå att mitt liv faktiskt är ett helvete? Att jag inte alls vill finnas kvar mer, för allt och alla bara suger... Fast den person jag hatar mest är jag själv. Jag sabbar förbannat mycket på egen hand.

Idag hörde en kompis av sig till mig. Hon bråkade som vanligt med sin föredetta, vilket jag får höra var och varannan dag. Jag är så jävla less på att hon hör av sig och pratar om hur synd det är om henne för han är så dum i huvudet och han fattar ingenting och han hotar hit och dit och han är otrogen hela tiden. Men svara på den här frågan: hur kan man vara otrogen om man är singel???? Inte vet jag. Och om han nu är så dum i huvudet, varför inte bara skita i honom när han ringer? Varför inte gå vidare med sitt liv om man mår så piss dåligt av att leva med honom? Inte FAN vet JAG!! Sluta plåga mig med dina problem som inte ens är några problem om du tänker igenom det.

En annan kompis kom till mig med problem idag. Hennes sambo ville bli särbo. Men buhu! Gör slut och skaffa ny då!

En ytterligare kompis hörde av sig.... Hade blivit bjuden på fika, men ville inte gå p.g.a känslor. Jag tycker att han ska gå iaf. Det kommer ju inte att göra saken sämre iaf. Fika och ha kul.

En till kompis hörde av sig. Hon fick inte komma in i sitt ex lägenhet och hämta sina saker. Då undrade jag vad jag skulle göra åt saken? Ska jag gå dit och säga: Ursäkta, men hon vill bara hämta sina saker, går det bra?? Nej, skulle inte tro det.

Nu låter det som att jag är en väldigt känslokall person som inte alls bryr sig om sina vänner, men det gör jag. Det är bara det att det är sällan någon vill eller orkar lyssna på mig. Så jag samlar alla mina och alla deras problem inom mig. Och så kommer mina svackor när jag låser in mig och vägrar svara i telefon, för jag orkar inte mer. Det skulle vara så lätt att bara ta upp pistolen och skjuta skallen av sig för att slippa allt, men jag kan inte, för jag äger ingen pistol. Så jag sitter och snittar istället. Fast det dör jag inte av, för jag verkar ha onaturligt mycket blod i mig som koagulerar precis när det kommit ut. Jag lyckas ta mej fan aldrig med någonting. Jag kan inte hjälpa någon med deras problem, för jag ser inte problemen, och jag kan inte skada mig själv, annat än att fortsätta svälta mig. Det är det enda jag lyckas med. Jag kan inte påstå att jag älskar att vara skakig och utmattad hela tiden, men det är som en jävla drog. Man gillar att vara tom i huvudet. För det blir man. Och blir man det så hör man inte rösterna. Och man ser inte allt som man ser när man är "normal". Men jag är för frisk för att inte fatta att det är fel.

Jag vill flytta. Till en stor stad där ingen känner någon ungefär. Där man kan vara som man vill, för man smälter ändå in i mängden. Där skulle jag vara trygg och glad. Där skulle jag vilja leva. Här har jag kompisar, men inga vänner. Här känner alla alla. Här vill jag dö. (inte leva tills jag dör en naturlig död). Jag skulle bara vilja ta mitt pick och pack och dra. Kasta alla mina gamla nummer och skaffa nya. Visst är det lätt att hitta mig, om man vet vad jag heter. Eniro finns ju, men det gör inget. Jag behöver ju inte ha någon telefon, och då behöver ju ingen ringa till mig. Då kanske jag kan börja mitt nya liv. Då kanske jag slipper all skit som jag lever i nu. Varför jag inte kan berätta allt som är vet jag inte... Jag vill berätta allt i minsta detalj, för då kanske jag kan gå vidare, men på något vis så backar jag. För jag är så förbannat rädd. Alla känner ju alla. Och om någon läser det här så kan jag råka illa ut. Inte så pass illa så jag dör (tyvärr) men så att jag blir än mer svartmålad än tidigare med mera. Mina smeknamn är inte direkt något att skryta med. Jag är så trött på den här staden och allt folk i den.

Dags att stoppa fingrarna i halsen så man blir lite lyckligare.

Jag vet att de förföljer mig! Men ingen ser, ingen vill förstå. De finns där. Varje dag. Vart jag än går så är de tätt intill. Man kan nästan känna deras andetag i nacken. Jag vet att jag är övervakad av både kameror och människor. Jag vet att jag är buggad, jag har bara inte hittat micken än. Börjar tro att de har opererat in den i mig. Är dörren låst? Står någon och tittar in genom fönstret? Den där bilen har åkt förbi tre gånger idag! Det är bland det vanligaste jag tänker. Så här är det minst en gång om dagen. Jag vet inte när det här började, men vet att två personer är en anledning till att min hjärna börjat knasa så mycket. Dessa personer kan nämnas flera gånger, men än så länge tänker jag inte presentera dem.

I helgen var jag väldigt nere. Jag satte mig i sängen med en kniv i handen. Fast besluten om att det var vad jag ville började jag karva. Tyvärr var detta ett misslyckande, då jag var utmattad av hunger och sömnlöshet, så jag orkade knappt hålla i kniven, dessutom var den så slö så jag kunde omöjligt lyckas denna gång. Jag la kniven på nattduksbordet och släckte lampan istället. Vaknade två timmar senare av en mardröm. Varje natt likadan. Ibland är det synd att jag är för frisk för att vara sjuk. Jag vill ju bara ha hjälp att bli mig själv igen! Minns inte längre hur det är att gå ner på stan och bara umgås med kompisarna och inte tänka på alla personer som glor på mig och är så hemliga... Det är inte så många i min närhet som vet allt om mig. Hade de närmsta vetat de hade de lagt in mig på psyk för länge sen. Men jag kan inte berätta. Hur berättar man att man är störd? Och hur knäppt är det inte att vara störd, samtidigt som man vet om det??