Hur ska jag kunna få någon i den här världen att förstå att mitt liv faktiskt är ett helvete? Att jag inte alls vill finnas kvar mer, för allt och alla bara suger... Fast den person jag hatar mest är jag själv. Jag sabbar förbannat mycket på egen hand.

Idag hörde en kompis av sig till mig. Hon bråkade som vanligt med sin föredetta, vilket jag får höra var och varannan dag. Jag är så jävla less på att hon hör av sig och pratar om hur synd det är om henne för han är så dum i huvudet och han fattar ingenting och han hotar hit och dit och han är otrogen hela tiden. Men svara på den här frågan: hur kan man vara otrogen om man är singel???? Inte vet jag. Och om han nu är så dum i huvudet, varför inte bara skita i honom när han ringer? Varför inte gå vidare med sitt liv om man mår så piss dåligt av att leva med honom? Inte FAN vet JAG!! Sluta plåga mig med dina problem som inte ens är några problem om du tänker igenom det.

En annan kompis kom till mig med problem idag. Hennes sambo ville bli särbo. Men buhu! Gör slut och skaffa ny då!

En ytterligare kompis hörde av sig.... Hade blivit bjuden på fika, men ville inte gå p.g.a känslor. Jag tycker att han ska gå iaf. Det kommer ju inte att göra saken sämre iaf. Fika och ha kul.

En till kompis hörde av sig. Hon fick inte komma in i sitt ex lägenhet och hämta sina saker. Då undrade jag vad jag skulle göra åt saken? Ska jag gå dit och säga: Ursäkta, men hon vill bara hämta sina saker, går det bra?? Nej, skulle inte tro det.

Nu låter det som att jag är en väldigt känslokall person som inte alls bryr sig om sina vänner, men det gör jag. Det är bara det att det är sällan någon vill eller orkar lyssna på mig. Så jag samlar alla mina och alla deras problem inom mig. Och så kommer mina svackor när jag låser in mig och vägrar svara i telefon, för jag orkar inte mer. Det skulle vara så lätt att bara ta upp pistolen och skjuta skallen av sig för att slippa allt, men jag kan inte, för jag äger ingen pistol. Så jag sitter och snittar istället. Fast det dör jag inte av, för jag verkar ha onaturligt mycket blod i mig som koagulerar precis när det kommit ut. Jag lyckas ta mej fan aldrig med någonting. Jag kan inte hjälpa någon med deras problem, för jag ser inte problemen, och jag kan inte skada mig själv, annat än att fortsätta svälta mig. Det är det enda jag lyckas med. Jag kan inte påstå att jag älskar att vara skakig och utmattad hela tiden, men det är som en jävla drog. Man gillar att vara tom i huvudet. För det blir man. Och blir man det så hör man inte rösterna. Och man ser inte allt som man ser när man är "normal". Men jag är för frisk för att inte fatta att det är fel.

Jag vill flytta. Till en stor stad där ingen känner någon ungefär. Där man kan vara som man vill, för man smälter ändå in i mängden. Där skulle jag vara trygg och glad. Där skulle jag vilja leva. Här har jag kompisar, men inga vänner. Här känner alla alla. Här vill jag dö. (inte leva tills jag dör en naturlig död). Jag skulle bara vilja ta mitt pick och pack och dra. Kasta alla mina gamla nummer och skaffa nya. Visst är det lätt att hitta mig, om man vet vad jag heter. Eniro finns ju, men det gör inget. Jag behöver ju inte ha någon telefon, och då behöver ju ingen ringa till mig. Då kanske jag kan börja mitt nya liv. Då kanske jag slipper all skit som jag lever i nu. Varför jag inte kan berätta allt som är vet jag inte... Jag vill berätta allt i minsta detalj, för då kanske jag kan gå vidare, men på något vis så backar jag. För jag är så förbannat rädd. Alla känner ju alla. Och om någon läser det här så kan jag råka illa ut. Inte så pass illa så jag dör (tyvärr) men så att jag blir än mer svartmålad än tidigare med mera. Mina smeknamn är inte direkt något att skryta med. Jag är så trött på den här staden och allt folk i den.

Dags att stoppa fingrarna i halsen så man blir lite lyckligare.